Familjen Weber

Mina två älsklingar myser i soffan.

Nu är jag och Alve hemkomna från en trevlig stund på "Simba" i Getinge,
tillsammans med lillasyster.

Så här söt kan man vara när man ligger i skuggan och njuter av sommaren.







Jag är duktig och kan lyfta huvudet själv oxå!


[Behöver INTE få massa mail och inlägg nu om att bebisar inte ska sova på magen! Han sover alltid på rygg! Här sover han inte, utan ligger bara och myser med mamma och moster!]

I söndags förevigade vi Alves små söta händer och fossingar. Inte poppis! Han ville inte alls ha öppen hand som mamma och pappa tryckte ner i leran, utan ville bara knyta den hela tiden. Men till slut blev vi ändå nöjda.
Nu har jag precis gjort klart den lilla tavlan som medföljde leran.






Och till slut lite SKITsnack. Igår började vi med Semper-droppar till lilla älsklingens stackars gasiga mage.Han har ju lidigt så av sina fisar och hela han krampar och blir illröd...innan man hör ett litet gulligt prutt-ljud och allt är bra igen, för stunden. Sen börjar det snart om igen.
Men sedan igår har han inte haft dessa besvär. Kan dropparna hjälpa så snabbt! Det vore ju toppen! Hoppas det håller i sig, så han slipper ha ont!

Har ju inte visat hur det gick med altanbygget. Nu har vi inte gjort något sedan Alve föddes,
dvs före midsommar, men inom några dagar hoppas jag att den ska bli helt klar!



Som ni ser saknas det vita spjälor på några av sidorna. Dessa hoppas jag orka måla inom en snar framtid så vi kan sätta upp dem,vilket är det sista som ska göras.



Från andra hållet, med odlingslådorna i förgrunden. Potatis, sallad, morötter, tomater, smultron, jordgubbar och sockerbönor ska kunna skördas så småningom.



Mumsigt!



Stockrosrabatten. (Tack Vicky!)



Mårbackaperlagoner som jag lyckats få att överleva sedan jag bodde i torpet. De har alltså hunnit med 2 år i Tranås och 3 månader i husvagn.



Smultronen på spaljen är redo att provsmakas. (Nej, jag köpte inte vita smultron för att det skulle matcha övrigt vitt, utan faktikst för att de röda var slut i butiken när jag skulle köpa dem!)

Igår, den 17 juli, var det dags för min underbara kollega, Ulrika, att bli fru. Och tack vare att Alve bestämde sig för att titta ut lite för tidigt var det ju inga problem för oss att komma. (Vi var rädda för att det skulle krocka lite med hans 'ut-ploppande', men det löste han ju alltså själv på bästa sätt!)

Minie fick passas av "morbror Henke" denna dag/kväll/natt och resten av familjen Weber klädde sig i med matchande rosa detaljer (lägg märke till Alves fina rosa lilla fluga, som tyvärr inte syns så bra på bilderna.)
Nu var vi redo för att inta stranden "Vita banden" mellan Halmstad och Tylösand.









Precis som på vår egen bröllopsdag för 2 månader sedan nu (time flies!) inleddes dagen med kraftigt regn. Men när klockan närmade sig 16 och det var dags att bli man och fru Delerus, sprack det upp och solen sken på det underbart vackra brudparet.











Därefter var det fest natten lång. Supergod mat. Oerhört trevligt sällskap. Och såååå mycket kärlek i luften. Det absolut bästa bröllopet jag varit på. (Om man inte räknar sitt egna och det får man nog inte får det KAN hända att jag är liiiite partisk då!)







Sötaste Alve i sin gulliga stickade tröja.

Den här gulliga bodyn med "Ru" fick Alve av Lisa med familj i England! TACK! Liiite stor än så länge, men han har haft den idag i alla fall! Jag gillar att den har små ben! (bodyn alltså, inte bebisen...även om jag gillar hans ben oxå!)




Idag har vi varit på Långås marknad. Det enda inköpet vi gjorde var denna finfina bodyn till vår lilla guldklimp.

Efter drygt 2 veckor med taktiken: "gömma-sig-inomhus-när-det-är-skitvarmt-ute" var vi nu redo att inta stranden! Med lite juice och kanelgifflar i väskan (och strax därefter i Davids mage)
testade vi stranden i Haverdal.  (i fredags, 16j uli)
Vi föräldrar tog oskulden på årets bad, medan Alve nöjde sig med att doppa fötterna. Inte poppis!







Tack Vicky, Mia & co. för den fina, men än så länge lite för stora, solhatten!

Ouiopidooo, [med reservation för eventuell felstavning] jag vill ju va´som du-u-u….
Ja, Alve gör allt han kan för att få lika dana öron som sin pappa!

Kreativiteten här hemma flödar inte direkt nu för tiden. Man kan tvärtom säga att den är ganska så död. Idag gjorde jag dock en slags tavla till Alve med bilder från hans första dagar i livet. Inte helt nöjd…men nu fick den i alla fall bli som den blev. Får väl se hur länge den får hänga där. Har svårt att se en tonårig Alve med fjun-mustasch ha denna tavla på väggen.

                   

Istället för att vara kreativ sitter man ju oftast i soffan och matar, matar och matar… Inget fel med det, men det är ju lite synd att det inte går att kombinera med scrapbooking eller något annat mer kreativt än att sitta och glo rakt fram. (Vilket i och för sig aldrig händer, att jag glor rakt fram alltså…. Blir snarare att man vrålstirrar på ens lilla snuttande underverk timme ut och timme in!)

Nu har jag dock två erkännande att göra. Vet inte vilket av dem som är värst.

1.)    Jag har aldrig i hela mitt liv sett ett ”Vänner”-avsnitt på tv

2.)    Jag har bestämt mig för att göra det nu (inte ETT, utan ALLA!)

Hrmf, hrmf….David har hittat lite avsnitt någonstans på det vida internätet. Hrmpf,hrmf.. Eller rättare sagt 24 avsnitt per säsong och tio säsonger.  (totalt 240 avsnitt räknar jag snabbt & lätt, och lite stolt, ut…trots att matteläraren har sommarlov/semester/föräldraledigt…)

Hittills har vi sett (ja, faktikst David också!) fyra avsnitt. Ganska lagom sysselsättning medan man ammar.

Efter 12 dagar i livet var det så dags för ett första bad.
Föräldrarna var lite spända över hur detta skulle gå.
Men istället för skrik a´la slakt-klar gris, så verkade du tycka det var riktigt mysigt! Vilken tur!
Men allra mysigast var det nog att ligga i mammas famn efteråt och mysa i handduken!

Efter nattens inlägg angående Alves diggande av dansband, har jag redan hunnit få en del oförstående kommentarer. ;-)

Det är klart att det är en liten kamp här hemma om Alve ska bli dansare eller fotbollsspelare! Så jag ser det helt enkelt som ett steg i rätt riktning när han gillar dansband! Han verkar inte fatta ett dugg vad han ska göra när man kastar en boll till honom. =)

Så... dans v.s fotboll 1-0

                                                                            Tittut!

Jag är kanske egentligen lite för liten för babysittern....men jag gillar den ändå!

Idag skulle David (genom fotbollen) stå i kiosken på Västerhagen.
(En av Sveriges mysigaste sommardansbanor, för dem som missat det!) 
www.vasterhagen.nu



Större delen av familjen Weber följde dem (hundförbud på dansbanan och Minie ÄR ju faktiskt en hund,
trots att man kan missta henne för en levande nallebjörn).
Kvällen till ära var det Varbergsbandet Face84 som spelade.
www.face84.se

Eftersom flera av er (varav 100% tjejer) hört av sig till mig efter min lilla förlossningsberättelse och förklarat sin numera allt större rädsla för att kläcka ur sig en unge, så upptäckte jag att jag måste ha misslyckats i min förklaring till detta fenomen. Därför kommer här en liten uppdatering.

Visst sjutton erkänner jag att det gjorde förbannat jävla skit helvetes ONT att föda fram lillfisen. Men det var samtidigt så otroligt häftigt att redan innan jag hunnit lämna BB så ville jag dit igen! Självklart (om allt går vägen en gång till) så vill vi ha ett litet syskon till Alve. Och jag ser redan fram emot den dagen. Kanske vet jag liiite mer om vad jag har att förvänta mig (även om ingen förlossning är den andra lik) och kanske är jag liiiite bättre förberedd och vet hur jag vill ha det. Men först ska vi njuta några år tillsammans med Alve (och Minie så klart!).

Känner ni er något lugnare? Jag har många vänner som är gravida nu och jag är faktikst lite avis på att de har denna fantastiska upplevelse framför sig. I skrivande stund hoppas och tror jag att en väldigt go' vän gör sitt allra bästa för att ploppa ut det som jag tror kommer vara en liten tjej. Håller tummarna för dig, C!

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Innan jag stänger bloggen för idag vill jag uppdatera med några bilder på min helt underbara och vackra man och vår lilla son, redan 4 dagar gammal.















... och så en på mamma

Välkommen vår underbara son!
Nu är vi hemma, väldigt omtumlade, men mår bra allihop!
Ursäkta att det dröjt innan ni fått information, svar på sms osv men vi har inte fått ha mobilerna på varken förlossningen eller BB.

Här kommer lite info för den som är intresserad. Det finns två versioner, en kort och en lite, eller mycket, längre.

Men vi börjar med några foton. Först några små, lite lätt otrevliga...

      

Och sen lite större.... lite finare! Vårt lilla underverk!


5 minuter gammal



20 minuter gammal



3h gammal



5h gammal

Midsommardagen 2010

Den korta versionen:

04.00 Eva har lite ”ätit-för-mycket-godis-knip-i-magen” och kan inte sova.

08.00 Vattnet går.

13.00 Besök på förlossningen (i Varberg), men efter att ha kollat CTG skickas vi hem igen.

19.00 Värkarna börjar

22.00 Värkarna är outhärdliga och vi åker till sjukhuset.

 - Värkar, värkar, värkar = ingen sömn -

05.00 Öppen 5cm

06.00 Öppen 9cm

07.00 Öppen 10cm men Alve har inte trängt hela vägen ner.

08.50 Alve föds efter bara lustgas som smärtstillande. Vissa faser i förlossningen gick galet snabbt, medan andra drog ut på tiden tyvärr….

11.00 ”Servicen” med nål och tråd på Eva är klar, Alve vägs (3325g) och mäts (48cm).

13.00 Till BB. (Eva har nu inte sovit på 33h)

Sammanfattning:

Förlossningdag i jämförelse med BF: 15 dagar för tidigt

Förlossningstid efter vattenavgång: 25h.

Förlossningstid med i stort sett konstanta värkar: 14h.

Resultat: En underbar lite Alve.

Den något hyfsat lite länge versionen:

Efter en natt med mycket störd sömn i form av en rackarns halsbränna (vilket lindras med mjölk i mycket högre grad än Omeprazol) och ett par toalettbesök var jag vaken redan klockan 04. Strax före 06 gick jag upp, åt frukost och kollade midsommarnyheterna på hallandsposten.se och aftonbladet. Hade lite ont i magen. Men mest ”ätit-för-mycket-godis-knip-i-magen”, vilket var precis vad som inträffade igår då David introducerade mig för en ny godisbutik i stan. Mycket godis blev det! =)

Jag åt frukost men gick sen och lade mig och läste.

…. strax efter 08 märker jag att det var alldeles blött i sängen. Jag flög upp och väckte David som även han, för en gångs skull, vaknade direkt. Det fortsatte att rinna när jag reste mig upp. Jag ringde förlossningen som sade att om jag inte känner något mer så ville de ändå att jag skulle komma in vid 13-tiden och kolla CTG osv.

Efter att ha packat det sista, tagit kort på magen och ringt mamma som kommer hit och hämtar Minie var vi redo. Även Camilla, Siw och Lisa fick veta.

12.00 Mamma och pappa kommer. Allt är packat och klart och vi åker mot Varberg. Känner fortfarande ingenting…. Kanske lite smånyp då och då, men definitivt inga värkar.

13.00 Vi kom till förlossningen och de kopplar på en CTG som kollade Alves hjärtljud och mina sammandragningar. Hans hjärtfrekvens pendlade mellan 120 och 160. De siffrorna vet man i alla fall vad de står för. Att mina sammandragningar däremot kom upp i dryga 30 ibland säger mig ingenting. Hur höga siffror kommer det vara sen när det gör förbannat ont?

Fick ligga med dosan på i 30min. Tittade på tv så länge; musiker som hade midsommarlunch. Sen fick vi åka hem igen. Körde via Willys till Fredsgatan. (Tjohoo, fick träffa Minie igen!) Mamma och pappa var ju där och de bjöd på fika på Mignon innan de körde tillbaka till Höllviken. Gott och trevligt i solskenet.

När de åkte körde vi tillbaka till Willys eftersom vi inte packat ner pocketboken jag köpte. Körde en sväng inom Sandra och Ina på vägen hem, men ingen av dem var hemma tyvärr.

Känner nu liiiite molande värk i ryggen, men det är ytterst lite. Däremot rinner det som sjutton hela tiden! Känns märkligt.

Eftermiddag och kvällen gick fort. Vi såg på film; Mamma Mia och efter det beställde vi kebabrullar från Campino. Nu var klockan ca 19 och jag började känna av lite ont i magen. Medan rullarna åts och vi tittade klart på filmen började det göra lite mer ont. När fotbollen på tv sedan började tänkte jag passa på att vila lite. Men det gick inte så bra. Var det värkar jag kände? Ont gjorde det i alla fall, och det blev snabbt värre. David försökte klocka dem, men de var väldigt oregelbundna. Jag ringde till förlossningen men de sade bara att de kommer bli regelbundna sen och det var bara till att vänta… Jag testade TNS-apparaten, utan resultat. Jag duschade varmt, det var skönt, men där kunde jag ju inte stå hela natten. Vid 22 ringde vi till förlossningen igen och sade att jag inte stod ut längre. Vi åkte in direkt. Blev placerade i ett vilorum och de kopplade på Alves hjärtljud och smärtmätaren. Där fick jag ligga lääääänge och ha ont. Ganska snabbt kom jag på att det var minst smärtsamt att stå upp/vanka omkring när värkarna kom. Alves hjärtljud var ganska höga, men eftersom jag hade tydliga sammandragningar tyckte barnmorskan att jag skulle få en morfinspruta i rumpan och 2 tabletter Panodil. Förhoppningsvis skulle jag kunna sova lite. Det kunde jag tyvärr inte. Värkarna kom ca var fjärde minut och då ’skuttade’ jag upp direkt för av klara av smärtan och lättast försöka andas mig igenom värken, vilket var riktigt svårt, kanske inte minst med en förkyld & täppt näsa. Sen försökte jag vila de tre minuter som var kvar innan nästa värk anlände. David sov däremot bra. När jag hoppat upp och ner i sängen i över 1½h för mig själv och genomlidit värkarna väcker jag honom för att få lite stöd. Hans första kommentar är då: Är det första värken? Hmm, om det ändå vore så väl. Så ingen sömn för mig den natten.

Framåt fyra-tiden kände jag att det blev riktigt jobbigt. Jag testade att duscha varmt, vilket hjälpte en del. (David låg nu och sov igen) Men efter 45 minuter i duschen stod jag inte ut med det heller längre. Barnmorskan kollade CTG igen och undersökte mig sedan för första gången (de vill helst inte göra det i onödan vid för tidig vattenavgång pga infektionsrisk). Tro det eller ej, men jag var redan öppen 5cm!

När värkarna kom nu hängde jag på David och andades genom hans T-shirt. Tur att han är lång och stark!

Därefter flyttade vi över till ett förlossningsrum. Där fick jag direkt testa lustgasen, vilken blev min bästa vän! Hejsan hoppsan, vad snurrig man kan bli och tappa kontakten med omvärlden och smärtorna. Tack gode gud för denna uppfinning! Nu gick det snabbt. Innan klockan hunnit bli 06.00 var jag öppen 9cm och det var bara en liten cm kvar, vilken ’försvann’ innan det var dags för barnmorskebyte klockan sju. Nu var det ju alldeles för sent att sätta in epidural, något jag nämligen bett om…

Men….sen gick det segt. Trots att jag var helt öppen nu hade inte Alve ’trillat ner’ sista biten. Detta tog 2½h och det var en riktigt jobbig tid. Lustgasmasken satt större delen av tiden framför mitt nylle och jag skrek rätt rejält. Observera att jag vid detta laget inte sovit på 29h och var totalt slut och orkeslös. David var verkligen världens bästa under hela natten och peppade mig och hjälpte mig så gott han kunde. Även de båda barnmorskorna är jag riktigt nöjd med! När klockan var halv nio var Alve äntligen på plats för att krystas ut. Jag hade dock haft krystvärkar de senaste timmarna, men skulle hålla emot. Jag som trodde jag skulle traska omkring…shi, fick jag! Orkade bara ligga i sängen, främst hängande över den resta ’ryggen’ på sängen. Ett tag hängde jag även på en gåstol och det var nog då han äntligen trängde ner.

De sista 20 minuterna minns jag inte heller mycket av. Var insvept i lustgasens underbara rus. Känslan av hur det borde kännas att bajsa ut en vattenmelon gjorde sig ständigt påmind. Men efter vad som barnmorskan uppskattade till 10-15 krystvärkar hade jag plötsligt en kladdig liten Alve på mitt bröst. Kändes helt galet, så klart. Så många gånger jag skrikit att jag inte orkar mer, inte fixar detta. Men det gjorde jag. Det gjorde VI. För David var som sagt ett otroligt stöd hela tiden! Han klippte stolt av navelsträngen och upptäckte att den inte var så seg som han trott.

Alve skrek inte så mycket, mest små pipanden. Som en liten kattunge låg han där med slutna ögon och myste mot mammas sin trötta mammas bröst. (Han öppnade dem knappt en enda gång förrän ca 6h senare) Tack och lov kom moderkakan ut efter bara några enstaka krystningar. Och det visade sig att det var en dubbel moderkaka! Från början har Alve alltså troligtvis haft en tvilling! Kanske var det denna som dog ifrån oss och blödde så mycket i v.9 då jag akut fick åka till sjukhuset och göra ultraljud. Visst hade det varit trevligt med två små krabater, men just nu (och kanske framförallt klockan 8.50 precis när Alve ’ploppat’ ut) är/var jag mycket nöjd med att det inte var fler.  Därefter väntade nästan två timmars ’service’ på mamma. Aj, aj, aj… Mycket otrevlig upplevelse. Man är ju inte direkt sugen på att folk rotar och pillar och sticker och sprayar svidande spray, och syr och syr och syr lite till… i de regionerna när man är hyfsat öm efter att ha kläckt ut sin efterföljare. Men ibland måste man helt enkelt stå ut. Och det fick jag alltså göra i nästan två timmar. Som mest var det fem barnmorskor och läkare som sprang omkring vid de södra regionerna av min kropp. Det hade tydligen spruckit både här och där och man fick kalla in olika specialister för att bestämma vad och hur man skulle göra… Jag hoppas på ett bra resultat, jag har liksom inte kunnat kontrollera hur det blev. Känner mig dock som uppsvälld överjäst bulle där nere. En mycket blödande jäst bulle. Men det hör väl till. I efterhand fick jag reda på att saxen varit framme eftersom Alves hjärtljud plötsligt gått ner och det blev lite bråttom. David hade blivit lite skärrad men visade inget för mig. Barnmorskan bestämde sig dock istället för att ta tag om hans haka och dra ut honom. Samtidigt hade jag blivit ’lurad’ och de hade stängt av lustgasen och ersatt den med syrgas eftersom jag och Alve tydligen behövde det. Slutet gott, allting gott.

Fick ”champagne” (ok, bubblande pärondryck!) på silverfat och smörgåsar med kaffe och varm choklad. Det var väldigt välbehövligt då energin var nere på noll….

Efter nästan tre timmar på mammas bröst var det dags för Alve att vägas och mätas. 3325g och 48cm blev resultatet. Dessutom en spruta i låret (K-vitamin?) och ett extra stick i tån för kontroll av sockervärdet, då Alve skakade lite. Men allt såg bra ut! Eftersom han legat trångt i min relativt lilla mage var hans ena fot (vänster) lite sned/pekade uppåt, något som en sjukgymnast eventuellt får kolla upp så småningom. Därefter fick världens bästa pappa sätta på Alve sin första blöja och söta små kläder. Mamma passade på att duscha, vilket var gudomligt skönt. (såvida man inte rörde alltför mycket vid den ”superjästa degen”)

Lunch hade beställts till mig, men jag åt inte många tuggor. Smörgåsarna hade gjort mig mätt och dessutom hade min vakenperiod nu utökats till 33h så jag var mest trött.

Äntligen dags att packa ihop och bege sig till BB. Jag skjutsades i en säng, vilken lyx! Tänkte först ta ett familjerum första natten, men ändrade oss sedan och tar det imorgon istället. David gick ut från sjukhuset och ringde Webers och Ranmars och talade om att allt var bra. Vilade, vilade och vilade, försökte mata Alve (utan allt för lyckade resultat) och vilade lite till. Vila = David & Alve sover och Eva kollar foton, springer på toa (herregud vad det kan blöda!), skriver blogg osv. Vi tog det lugnt på BB hela kvällen, åt kvällsmat och sen körde David hem till Fredsgatan vid halv nio för att sova där. Jag och Alve lade oss ganska omgående. Större delen av natten sov han i sängen hos mig. Det är svårt att sova när man har världens åttonde underverk bredvid sig som man vill pussa och klappa på hela tiden. Vi var vakna en hel del på natten, testade att amma (Alve inte hungrig!) och bara gosade. Vid halv åtta fick vi lite hjälp och till slut ville Alve äntligen äta. Han låg och mumsade nästan en kvart innan han somnade igen. Strax därefter var det dags för första blöjbytet; ett mycket grönsvart, kladdigt, klistrigt och (framför allt från Alves sida) ouppskattat sådant! Han skrek och skrek… Men klistret försvann….dock lär det komma mer inom en snar framtid. Då får David testa på det uppdraget. Att en sån liten prins kan bajsa som en hel liten elefant!

Solen strålade från en nästan helt molnfri himmel när alla barnen skuttade som små grodor runt midsommarstången på 'Björket' i Kvibille. Efter lite prat med andra kvibillebor, lite fika och mycket sol och glada skratt, traskade vi hem igen.

Räcket till altanen fick lite spjälor, sockerärtor och tomater planterades och vi förberedde en blivande stockrosrabatt. (Vicky, jag hoppas kunna komma och hämta de små godingarna snart!)

Därefter intog vi midsommarmaten; nypotatis, olika sorters sill, ägg, gräddfil, egenodlat gräslök och piplök...
Jordgubbarna väntar vi med... snart lär vi kunna köpa minst två liter till samma pris som en liter kostar nu.

Framåt kvällen körde vi en runda till Tylösand. David som aldrig varit där förr tyckte stranden var aningen överskattad, och jag kan bara hålla med! Lite bilder på mig och magen blev det dock, bland sanddynerna.
På vägen hem köpte vi godis och sitter nu och myser i sköna soffan.
Hoppas ni andra har en lika mysig, men kanske inte lika lugn, midsommar som vi.

                          Stor kram och GLAD SOMMAR önskar familjen Weber i Kvibille