Familjen Weber

Jag har alltid varit emot tatueringar. Tycker inte det är så snyggt... Men plötsligt vet jag inte vad som flög i mig. Var det mammahormonerna kanske? Nu sitter jag i alla fall här med min sons namn på ena skulderbladet.

Det var strax efter hans födelse som idéen att tatuera lillprinsens namn dök upp. Det lustiga var att även David tänkt på detta, samma dag som jag offentliggjorde mina planer. Så sedan en tid tillbaka har vi haft en tid inbokad hos en tatuerare här i Halmstad. Men de hade inte tid förrän 4 oktober.
Men när vi var i Malmö i veckan ringde David "första bästa" (som hade bra recensioner) på eniro..och hon hade tid direkt! Eva var först ut! (ville inte se Davids lidande...OM det nu var så smärtsamt som man hört!) Var väldigt nervös, vilket man ser på de röda kinderna och flammiga värmeuslagen på hals och rygg på fotot nedan. 
Mer orolig än inför förlossningen på något sätt. Nu hade jag ju faktiskt ett val att avstå. (Vilket var liiite svårt när vattnet gått och Alve var sugen på att se världens ljus. Då fanns liksom ingen återvändo!) 
Och när nålen börjar hoppa in och ut ur mig....
.....så.....
......fattar jag inte ens att det börjat! Kändes ju knappt nånting!!!!!! 
Jag kan säga att det gjorde bra mycket ondare när jag efter tatuerandet stoppade in en öm bröstvårta i munnen på en vrålhungig baby!




  
Blev nöjd... förutom att hon tyvärr gjorde hjärtat för stort, för långt ner och felvinklat. Det var jag själv som skrivit texten... Först ritade jag dit hjärtat oxå. Men sen ångrade jag mig. Men när hon tatuerat namnet kändes det tomt och jag ville ha hjärtat oxå.Men då hade hon glömt lite hur jag ritat det, tydligen...=(

Här kommer även lite bilder på Davids, betydligt större, tatuering.