Familjen Weber

Det är ju inte helt fel att se tre Weber-män stå (och ligga! se bild nedan) med varsin pensel i handen, målandes vårt hus.
David och pappa Alf har varit flitiga hela helgen, Dennis har hjälp till då och då.... och jag har tagit hand om minsta Herr Weber samt skött markservicen; handlat, lagat mat, diskat.... och så klart ammat, ammat och ammat. Bra uppdelning enligt min åsikt!



Framsidan får för tillfället sin andra strykning.




Fångade David på bild, mitt i en nysning.




Svärfar, in action.




Dennis drog nitlotten och fick ligga under entrétrappen och måla.




Minie har suttit och tittat på, större delen av helgen.




Alve har sovit oroväckande mycket idag. Undrar hur natten kommer bli... =(




Förresten..hade en helt underbart trevlig kväll igår. Medan Alf och Dennis fortsatte måla en stund, för att därefter inta soffan för ett Vänner-maraton, traskade vi bort till familjen Ståhl för att vara med på "Baby-i-Kvibille-2010-festen". 8 Kvibille-par (4 med bebisar och 4 med mer eller mindre stora magar. Och nu syftade jag på de gravida tjejerna. Killarnas magar har jag i detta läge ingen åsikt om!) Lille Colin fick förresten dispens...han tittade ut redan den 22december tvåtusenNIO.
Vi åt, umgicks, pratade, skrattade.... och klockan var halv två innan mina ögonlock slutligen föll ihop. (Som tur var hade jag hunnit inta sängläge då...Min egen säng, ska tilläggas.) Förhoppningsvis stiftades lite nya bekantskaper. Om inte annat är det ju bra att ha lärt känna Alves framtida klasskompisars föräldrar.
Eftersom jag inte vet festdeltagarnas inställning till att figurera på bild på internet, får ni nöja er med en bild på mig och (en trött) lillfis.

Ja, det här blogginlägget behöver knappast någon utförlig förklaring. Minie har förlorat typ halva sin kroppsvikt....





 Ja, det är samma hund! I promise!

Ja, vad är det som händer ute? Är det hösten som kommit redan? Stormar och ösregnar från alla håll samtidigt.
Nu får man betala för att man har en fin utsikt. De öppna fälten släpper förbi en hel del 'små vindpustar' som glatt sveper in över vår tomt. Halva altanen har ju nästan flugit iväg.



MEN....jag gillar ändå detta vädret. Det finns ju inget mysigare än att krypa upp i soffan med sin håriga hund (ska klippas imorn!) och världens mysigare lilla baby-Alve som ler mot en och jollrar lite, en varm filt, lite tända ljus och en kopp te. Jo, EN sak skulle varit ännu bättre, om mannen oxå var här. Men fotbollen har stulit honom....igen!

Sen kommer den där lilla nackdelen med att ha hund, att den INTE kissar varken i blöja eller på toaletten. Den vill UT! Nä, där ljög jag! Minie är ingen hund som vill ut! Skulle hon fått/kunnat använda en kattlåda så skulle hon med glädje göra det. Speciellt i detta vädret. Men hennes vilja kan vi bortse ifrån, hon ska UT, annars blir det märkliga blöta pölar på golvet...och framför allt på Alves lurviga matta som hon verkar tro är lila gräs.
Men faktum är att  inte är så hemskt att gå ut heller. Det är ganska mysigt det oxå, att stoppa ner Alve i åkåpsen, sätta på mössan och bege sig ut med vagn och hund. Minie skyndar att göra sina behov och hoppar sen i korgen, som är under barnvagnen. Knäppa vovve, det är ju främst för din skull vi går promenad!




Jag har pumpat ut mjölk för att få lite koll på hur mycket han får i sig.







Igår lkväll testade vi för första gången att ge honom lite mjölkersättning på kvällen eftersom
han är så gnällig och vill äta hela tiden på kvällarna. Detta gav bra resultat såtillvida att han somnade direkt, ca 22 istället för efter midnatt, vilket är normalt för lillkillen. 



En annan, inte lika trevlig, effekt på mjölkersättningen var magens reagerande. För första gången på Alves 8 veckor långa livstid fanns inget bajs i blöjan när vi bytte den.
Som en liten parentes kan jag berätta att denna söta pyjamas fick Alve av sin farmor när hon varit och hälsat på Alves faster i London/Birkhamstead. Nu passar den perfekt och han är så gullig i den, speciellt de små fossingarna med öron på.
Slut på parentesen.
Vet ni vad man kan göra...??? Om man inte bajsar på länge, tar i allt man kan, spänner sina små knytnävar, blir röd i ansiktet.... och sen lägger världens supermegaBRAKbajs... ja, då kan man lyckas få bajs upp längs hela ryggen, ut ur blöjan, ner på benen...och....håll i er nu.... UT GENOM PLYSCH-TYGET på pyjamasen! Det ni! Gör om det om ni kan, alla busungar! /hälsar en stolt Alve



"Halloj morsan! Nu kan jag skratta åt dig!"

Måste bara fråga er en sak... Skrev precis ett litet mail till en av mina favoritbloggare http://ikakansjalv.blogspot.com. Plötsligt slinker följande del av en mening ur mig...
"....för man har ju blivit lite av en fena på att sätta ihop IKEAskåp...".
Vaddå fena?
Vad är det för uttryck? Vart kommer det ifrån?

Help me!



- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Tillägg i inlägget ovan: Efter att jag med en allt mer slumrande baby i famnen satt och skrev inlägget med en hand (pust, jobbigare än man tror!) lyckades jag faktikst lägga honom utan att han vaknade, och han har nu sussat sött i över en timme. Jag har hunnit städa, duscha, äta frukost, kramas lite med mannen som tyvärr var tvungen att åka till jobbet, städa lite till, packa i ordning det som ska med på dagens äventyr.... och faktikst även lägga mig och fundera lite. Det var mitt under denna fundering som jag tror jag själv fann lösningen till "fena-problemet". Fena bör väl komma av fenomenal!?

Tänkte skynda mig tillbaka till datorn för att stoltsera med att jag själv funnit svaret. Men jag var inte snabb nog. Tomas var snabbare än mig och hade även han kommit fram till samma lösning. Men precis som du skriver Tomas, så borde det ju heta att man "är fena"....inte att man "är EN fena". Whatever...problem solved. Check!

Nöjd Alve myser i sin nya vagn med sin nya filt.

Igår dammade jag av gamla Bettan (eller snarare Herr Husquarna), laddade med svart tråd och körde järnet hela kvällen. Jag har aldrig haft något vidare tålamod (såvida det inte gäller att sitta och klippa och klistra små pappersbitar, även kallat scrapbooking) och vi hann bli ovänner flera gånger under kvällens gång. Men till slut blev det OK. Här kommer resultaten.



Åkpåse nr. 1. Missnöjd.




Åkpåse nr. 2. Ännu mer missnöjd.(Har i skrivande stund redan åkt ner i soptunnan.)Alve är inte heller nöjd. Klockan är nästan midnatt, Alve har precis vaknat och det enda han har i tankarna är: Mat...NUUUU!




Filt. Nöjd!



Åkpåse nr.1 - version 2. Var så missnöjd att jag startade dagen idag med att sy om den. Bytte plats på blixtlåset så det hamnade i mitten istället för i ena sidan. För er som undrar varför det är ett hål i mitten kan jag meddela att det INTE är för att Alve ska kunna sticka ut snorren och kissa (han har blöja, you know) utan för att bältet till bilbarnstolen och sittvagnen ska komma igenom). Mer nöjd än innan i alla fall.



En groda i typ 'lappteknik'. Mest nöjd med denna, blev så söt.




Alve nanar gott i sin vagn på trappen, iklädd sin grodbody och filten. Även kuddskyddet är nysytt och gör att lilla huvudet inte viftar omkring för mycket. Vi ignorerade ju vagnens rekommendationer: "Använd sittvagnen från ca 6 månader". Varför inte 6 veckor? Vi vet väl bäst vad som funkar bäst för vår baby och oss? Och Alve trivs alldeles utmärkt i sittvagnen! Går ju att lägga ryggen ner så han ligger helt plant.

Jag har alltid varit emot tatueringar. Tycker inte det är så snyggt... Men plötsligt vet jag inte vad som flög i mig. Var det mammahormonerna kanske? Nu sitter jag i alla fall här med min sons namn på ena skulderbladet.

Det var strax efter hans födelse som idéen att tatuera lillprinsens namn dök upp. Det lustiga var att även David tänkt på detta, samma dag som jag offentliggjorde mina planer. Så sedan en tid tillbaka har vi haft en tid inbokad hos en tatuerare här i Halmstad. Men de hade inte tid förrän 4 oktober.
Men när vi var i Malmö i veckan ringde David "första bästa" (som hade bra recensioner) på eniro..och hon hade tid direkt! Eva var först ut! (ville inte se Davids lidande...OM det nu var så smärtsamt som man hört!) Var väldigt nervös, vilket man ser på de röda kinderna och flammiga värmeuslagen på hals och rygg på fotot nedan. 
Mer orolig än inför förlossningen på något sätt. Nu hade jag ju faktiskt ett val att avstå. (Vilket var liiite svårt när vattnet gått och Alve var sugen på att se världens ljus. Då fanns liksom ingen återvändo!) 
Och när nålen börjar hoppa in och ut ur mig....
.....så.....
......fattar jag inte ens att det börjat! Kändes ju knappt nånting!!!!!! 
Jag kan säga att det gjorde bra mycket ondare när jag efter tatuerandet stoppade in en öm bröstvårta i munnen på en vrålhungig baby!




  
Blev nöjd... förutom att hon tyvärr gjorde hjärtat för stort, för långt ner och felvinklat. Det var jag själv som skrivit texten... Först ritade jag dit hjärtat oxå. Men sen ångrade jag mig. Men när hon tatuerat namnet kändes det tomt och jag ville ha hjärtat oxå.Men då hade hon glömt lite hur jag ritat det, tydligen...=(

Här kommer även lite bilder på Davids, betydligt större, tatuering.

UPPDATERING: Det dröjde inte många minuter innan larverna blev stilla... och sen ramlar de ner när det kommer en vindpust! TJOHO!

Idag hittade Alve något spännande..... sin spegelbild.





Tittut!

Efter 5 dagar med fullt av folk runt omkring sig så känns det plötsligt väldigt ensamt nu när vi plötsligt blivit 'lämnade' själva. Det har varit så himla trevligt med både Skåne-trippen och besöken här hemma.

Nu precis lämnade det sista besöket oss... Det var Camilla och Hampus som tittade inom en sväng på väg från sitt besök i Skåne hem till Orust. Jag och Camilla lärde känna varandra på ett forum på nätet under en tråd angående om man ska äta folsyra för att lättare bli gravid. Detta var i början av hösten då ingen av oss var gravid. Och nu sitter vi här med varsin liten gulleplutt som det bara skiljer 5 dagar på.


Hej kompis!

 
Det skiljer inte många gram och inte många millimeter på dessa två små sötnosar.



Håll mig i handen, polarn!

  

Lägg märke till Leias coola travolta-dans på mitten bilden!