Familjen Weber

Välkommen vår underbara son!
Nu är vi hemma, väldigt omtumlade, men mår bra allihop!
Ursäkta att det dröjt innan ni fått information, svar på sms osv men vi har inte fått ha mobilerna på varken förlossningen eller BB.

Här kommer lite info för den som är intresserad. Det finns två versioner, en kort och en lite, eller mycket, längre.

Men vi börjar med några foton. Först några små, lite lätt otrevliga...

      

Och sen lite större.... lite finare! Vårt lilla underverk!


5 minuter gammal



20 minuter gammal



3h gammal



5h gammal

Midsommardagen 2010

 

Den korta versionen:

04.00 Eva har lite ”ätit-för-mycket-godis-knip-i-magen” och kan inte sova.

08.00 Vattnet går.

13.00 Besök på förlossningen (i Varberg), men efter att ha kollat CTG skickas vi hem igen.

19.00 Värkarna börjar

22.00 Värkarna är outhärdliga och vi åker till sjukhuset.

 - Värkar, värkar, värkar = ingen sömn -

05.00 Öppen 5cm

06.00 Öppen 9cm

07.00 Öppen 10cm men Alve har inte trängt hela vägen ner.

08.50 Alve föds efter bara lustgas som smärtstillande. Vissa faser i förlossningen gick galet snabbt, medan andra drog ut på tiden tyvärr….

11.00 ”Servicen” med nål och tråd på Eva är klar, Alve vägs (3325g) och mäts (48cm).

13.00 Till BB. (Eva har nu inte sovit på 33h)

 

Sammanfattning:

Förlossningdag i jämförelse med BF: 15 dagar för tidigt

Förlossningstid efter vattenavgång: 25h.

Förlossningstid med i stort sett konstanta värkar: 14h.

Resultat: En underbar lite Alve.

 

Den något hyfsat lite länge versionen:

Efter en natt med mycket störd sömn i form av en rackarns halsbränna (vilket lindras med mjölk i mycket högre grad än Omeprazol) och ett par toalettbesök var jag vaken redan klockan 04. Strax före 06 gick jag upp, åt frukost och kollade midsommarnyheterna på hallandsposten.se och aftonbladet. Hade lite ont i magen. Men mest ”ätit-för-mycket-godis-knip-i-magen”, vilket var precis vad som inträffade igår då David introducerade mig för en ny godisbutik i stan. Mycket godis blev det! =)

Jag åt frukost men gick sen och lade mig och läste.

 

…. strax efter 08 märker jag att det var alldeles blött i sängen. Jag flög upp och väckte David som även han, för en gångs skull, vaknade direkt. Det fortsatte att rinna när jag reste mig upp. Jag ringde förlossningen som sade att om jag inte känner något mer så ville de ändå att jag skulle komma in vid 13-tiden och kolla CTG osv.

 

Efter att ha packat det sista, tagit kort på magen och ringt mamma som kommer hit och hämtar Minie var vi redo. Även Camilla, Siw och Lisa fick veta.

 

12.00 Mamma och pappa kommer. Allt är packat och klart och vi åker mot Varberg. Känner fortfarande ingenting…. Kanske lite smånyp då och då, men definitivt inga värkar.

 

13.00 Vi kom till förlossningen och de kopplar på en CTG som kollade Alves hjärtljud och mina sammandragningar. Hans hjärtfrekvens pendlade mellan 120 och 160. De siffrorna vet man i alla fall vad de står för. Att mina sammandragningar däremot kom upp i dryga 30 ibland säger mig ingenting. Hur höga siffror kommer det vara sen när det gör förbannat ont?

Fick ligga med dosan på i 30min. Tittade på tv så länge; musiker som hade midsommarlunch. Sen fick vi åka hem igen. Körde via Willys till Fredsgatan. (Tjohoo, fick träffa Minie igen!) Mamma och pappa var ju där och de bjöd på fika på Mignon innan de körde tillbaka till Höllviken. Gott och trevligt i solskenet.

När de åkte körde vi tillbaka till Willys eftersom vi inte packat ner pocketboken jag köpte. Körde en sväng inom Sandra och Ina på vägen hem, men ingen av dem var hemma tyvärr.

Känner nu liiiite molande värk i ryggen, men det är ytterst lite. Däremot rinner det som sjutton hela tiden! Känns märkligt.

 

Eftermiddag och kvällen gick fort. Vi såg på film; Mamma Mia och efter det beställde vi kebabrullar från Campino. Nu var klockan ca 19 och jag började känna av lite ont i magen. Medan rullarna åts och vi tittade klart på filmen började det göra lite mer ont. När fotbollen på tv sedan började tänkte jag passa på att vila lite. Men det gick inte så bra. Var det värkar jag kände? Ont gjorde det i alla fall, och det blev snabbt värre. David försökte klocka dem, men de var väldigt oregelbundna. Jag ringde till förlossningen men de sade bara att de kommer bli regelbundna sen och det var bara till att vänta… Jag testade TNS-apparaten, utan resultat. Jag duschade varmt, det var skönt, men där kunde jag ju inte stå hela natten. Vid 22 ringde vi till förlossningen igen och sade att jag inte stod ut längre. Vi åkte in direkt. Blev placerade i ett vilorum och de kopplade på Alves hjärtljud och smärtmätaren. Där fick jag ligga lääääänge och ha ont. Ganska snabbt kom jag på att det var minst smärtsamt att stå upp/vanka omkring när värkarna kom. Alves hjärtljud var ganska höga, men eftersom jag hade tydliga sammandragningar tyckte barnmorskan att jag skulle få en morfinspruta i rumpan och 2 tabletter Panodil. Förhoppningsvis skulle jag kunna sova lite. Det kunde jag tyvärr inte. Värkarna kom ca var fjärde minut och då ’skuttade’ jag upp direkt för av klara av smärtan och lättast försöka andas mig igenom värken, vilket var riktigt svårt, kanske inte minst med en förkyld & täppt näsa. Sen försökte jag vila de tre minuter som var kvar innan nästa värk anlände. David sov däremot bra. När jag hoppat upp och ner i sängen i över 1½h för mig själv och genomlidit värkarna väcker jag honom för att få lite stöd. Hans första kommentar är då: Är det första värken? Hmm, om det ändå vore så väl. Så ingen sömn för mig den natten.

Framåt fyra-tiden kände jag att det blev riktigt jobbigt. Jag testade att duscha varmt, vilket hjälpte en del. (David låg nu och sov igen) Men efter 45 minuter i duschen stod jag inte ut med det heller längre. Barnmorskan kollade CTG igen och undersökte mig sedan för första gången (de vill helst inte göra det i onödan vid för tidig vattenavgång pga infektionsrisk). Tro det eller ej, men jag var redan öppen 5cm!

När värkarna kom nu hängde jag på David och andades genom hans T-shirt. Tur att han är lång och stark!

 

Därefter flyttade vi över till ett förlossningsrum. Där fick jag direkt testa lustgasen, vilken blev min bästa vän! Hejsan hoppsan, vad snurrig man kan bli och tappa kontakten med omvärlden och smärtorna. Tack gode gud för denna uppfinning! Nu gick det snabbt. Innan klockan hunnit bli 06.00 var jag öppen 9cm och det var bara en liten cm kvar, vilken ’försvann’ innan det var dags för barnmorskebyte klockan sju. Nu var det ju alldeles för sent att sätta in epidural, något jag nämligen bett om…

Men….sen gick det segt. Trots att jag var helt öppen nu hade inte Alve ’trillat ner’ sista biten. Detta tog 2½h och det var en riktigt jobbig tid. Lustgasmasken satt större delen av tiden framför mitt nylle och jag skrek rätt rejält. Observera att jag vid detta laget inte sovit på 29h och var totalt slut och orkeslös. David var verkligen världens bästa under hela natten och peppade mig och hjälpte mig så gott han kunde. Även de båda barnmorskorna är jag riktigt nöjd med! När klockan var halv nio var Alve äntligen på plats för att krystas ut. Jag hade dock haft krystvärkar de senaste timmarna, men skulle hålla emot. Jag som trodde jag skulle traska omkring…shi, fick jag! Orkade bara ligga i sängen, främst hängande över den resta ’ryggen’ på sängen. Ett tag hängde jag även på en gåstol och det var nog då han äntligen trängde ner.

 

De sista 20 minuterna minns jag inte heller mycket av. Var insvept i lustgasens underbara rus. Känslan av hur det borde kännas att bajsa ut en vattenmelon gjorde sig ständigt påmind. Men efter vad som barnmorskan uppskattade till 10-15 krystvärkar hade jag plötsligt en kladdig liten Alve på mitt bröst. Kändes helt galet, så klart. Så många gånger jag skrikit att jag inte orkar mer, inte fixar detta. Men det gjorde jag. Det gjorde VI. För David var som sagt ett otroligt stöd hela tiden! Han klippte stolt av navelsträngen och upptäckte att den inte var så seg som han trott.

 

Alve skrek inte så mycket, mest små pipanden. Som en liten kattunge låg han där med slutna ögon och myste mot mammas sin trötta mammas bröst. (Han öppnade dem knappt en enda gång förrän ca 6h senare) Tack och lov kom moderkakan ut efter bara några enstaka krystningar. Och det visade sig att det var en dubbel moderkaka! Från början har Alve alltså troligtvis haft en tvilling! Kanske var det denna som dog ifrån oss och blödde så mycket i v.9 då jag akut fick åka till sjukhuset och göra ultraljud. Visst hade det varit trevligt med två små krabater, men just nu (och kanske framförallt klockan 8.50 precis när Alve ’ploppat’ ut) är/var jag mycket nöjd med att det inte var fler.  Därefter väntade nästan två timmars ’service’ på mamma. Aj, aj, aj… Mycket otrevlig upplevelse. Man är ju inte direkt sugen på att folk rotar och pillar och sticker och sprayar svidande spray, och syr och syr och syr lite till… i de regionerna när man är hyfsat öm efter att ha kläckt ut sin efterföljare. Men ibland måste man helt enkelt stå ut. Och det fick jag alltså göra i nästan två timmar. Som mest var det fem barnmorskor och läkare som sprang omkring vid de södra regionerna av min kropp. Det hade tydligen spruckit både här och där och man fick kalla in olika specialister för att bestämma vad och hur man skulle göra… Jag hoppas på ett bra resultat, jag har liksom inte kunnat kontrollera hur det blev. Känner mig dock som uppsvälld överjäst bulle där nere. En mycket blödande jäst bulle. Men det hör väl till. I efterhand fick jag reda på att saxen varit framme eftersom Alves hjärtljud plötsligt gått ner och det blev lite bråttom. David hade blivit lite skärrad men visade inget för mig. Barnmorskan bestämde sig dock istället för att ta tag om hans haka och dra ut honom. Samtidigt hade jag blivit ’lurad’ och de hade stängt av lustgasen och ersatt den med syrgas eftersom jag och Alve tydligen behövde det. Slutet gott, allting gott.

 

Fick ”champagne” (ok, bubblande pärondryck!) på silverfat och smörgåsar med kaffe och varm choklad. Det var väldigt välbehövligt då energin var nere på noll….

 

Efter nästan tre timmar på mammas bröst var det dags för Alve att vägas och mätas. 3325g och 48cm blev resultatet. Dessutom en spruta i låret (K-vitamin?) och ett extra stick i tån för kontroll av sockervärdet, då Alve skakade lite. Men allt såg bra ut! Eftersom han legat trångt i min relativt lilla mage var hans ena fot (vänster) lite sned/pekade uppåt, något som en sjukgymnast eventuellt får kolla upp så småningom. Därefter fick världens bästa pappa sätta på Alve sin första blöja och söta små kläder. Mamma passade på att duscha, vilket var gudomligt skönt. (såvida man inte rörde alltför mycket vid den ”superjästa degen”)

Lunch hade beställts till mig, men jag åt inte många tuggor. Smörgåsarna hade gjort mig mätt och dessutom hade min vakenperiod nu utökats till 33h så jag var mest trött.

 

Äntligen dags att packa ihop och bege sig till BB. Jag skjutsades i en säng, vilken lyx! Tänkte först ta ett familjerum första natten, men ändrade oss sedan och tar det imorgon istället. David gick ut från sjukhuset och ringde Webers och Ranmars och talade om att allt var bra. Vilade, vilade och vilade, försökte mata Alve (utan allt för lyckade resultat) och vilade lite till. Vila = David & Alve sover och Eva kollar foton, springer på toa (herregud vad det kan blöda!), skriver blogg osv. Vi tog det lugnt på BB hela kvällen, åt kvällsmat och sen körde David hem till Fredsgatan vid halv nio för att sova där. Jag och Alve lade oss ganska omgående. Större delen av natten sov han i sängen hos mig. Det är svårt att sova när man har världens åttonde underverk bredvid sig som man vill pussa och klappa på hela tiden. Vi var vakna en hel del på natten, testade att amma (Alve inte hungrig!) och bara gosade. Vid halv åtta fick vi lite hjälp och till slut ville Alve äntligen äta. Han låg och mumsade nästan en kvart innan han somnade igen. Strax därefter var det dags för första blöjbytet; ett mycket grönsvart, kladdigt, klistrigt och (framför allt från Alves sida) ouppskattat sådant! Han skrek och skrek… Men klistret försvann….dock lär det komma mer inom en snar framtid. Då får David testa på det uppdraget. Att en sån liten prins kan bajsa som en hel liten elefant!

 

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var faktiskt värre att föda barn än jag trodde. Vi får väl se om det blir ett syskon så småningom…. Det är ju inte som att skaffa en hund; punga ut med lite pengar och få med sig vovven hem direkt. Mycket o-smärtsamt! Men nu är han äntligen här, vår lilla Alve, 15 dagar för tidigt. Vi älskar dig redan över allt annat. PUSS från mamma och pappa till vår fina lilla kille.