Familjen Weber

Har två saker att be om ursäkt för....
1. För att jag varit halvt i koma den senaste veckan och säkert sett lite dimmig ut, knappt svarat på tilltal o.s.v.

2. Jag (vi!) kommer vara oerhört asociala den kommande veckan (minst!) för att arbeta in lite rutiner.

 

Vi tar en snabb resumé från början.

I 4 månader var Annie en riktig lyxbebis vad gäller sömn. Hon sov bra, i sin egen säng eller vagga och sov ofta till 08. Jag och Alve kunde gå upp, mysa, äta frukost och göra oss i ordning innan lillasyster vaknade. Hon var allt det där som Alve INTE var, gällande sömn, när han var liten.

Men sedan hände något. Annie kom på att det var väldigt mysigt att amma nattetid (vet inte om det var storebror, som hade exakt samma beteende, som berättat detta för henne!). Hon börjar amma allt oftare. Det finns INGET som får henne tyst, förutom en tutte i munnen. Ammandet blir oftare och oftare och vid 6 månaders ålder sover hon enbart med tutten i munnen. Så fort hon tappar den, vaknar hon, illvrålar och väcker hela huset. Och det finns som sagt INGET som hjälper, förutom att stoppa in tutten igen. Napp är inte det minsta intressant.

 

Förra veckan fick vi (eller främst JAG, som kände mig som en konstant mjölk-ko) nog. När Alve slutade amma sov både han och jag betydligt bättre. Även om Annie bara är 6 månader och skulle kunna amma ett tag till, tänkte jag att vi gör både henne och mig en tjänst om vi slutar amma. Så mycket piggare vi kommer bli när vi får sova på nätterna. Trodde jag.

 

Sagt och gjort.... Natten mellan torsdag och fredag (en vecka sedan alltså) bestämmer jag mig: Jag slutar amma...NUUUUU! På med en tröja så hon inte kommer åt mjölkmaskinerna och ner med henne i sin egen säng. Denna första natt var fruktansvärd. Annie var oerhört missnöjd. Men vi hade bestämt oss. Långt om länge blev det morgon och hela familjen (förutom Alve som konstigt någ sovit sig igenom nattens vrålande) var toktrötta. Dessutom hade jag otroligt ont i de ickeanvända mjölkmaskinerna. Attans, jag som sålde bröstpumpen förra veckan. Tack och lov fick jag låna av en kompis senare på kvällen.

 

Natt nummer 2 och 3 gick betydligt bättre. Annie nöjde sig med vällingflaskan, och det blev en hel del springande mellan vällingburken, micron och Annis säng dessa nätter. Men över lag gick det faktikst över förväntan. I detta läge hade vi fortfarande hopp och var vid gott mod.

 

Men...bakslag! Natt 4, 5 och 6 är total katastrof. Inte ens vällingflaskan hjälper längre. Hon vaknar flera gånger i timmen och är jättesvår att få att somna om. Vid det här laget är hon dessutom så utmattad av att inte sova på nätterna att hon slocknar på dagarna och är svår att hålla vaken. Hon vänder helt enkelt på dygnet. Med en storebror som tack och lov ÄNTLIGEN börjat sova helt OK på nätterna oc inte behöver sova på dagen, och dessutom inte går på dagis, är det svårt som mamma att ta igen de där timmarna av missad sömn, på dagtid.

 

Resultater är att jag under 6 nätter sovit mellan 3 och 5 timmar, uppdelat i små små "portioner". Det i sin tur resulterar i att jag är toktrött, går runt som en zombie, har svårt att hålla reda på dagar, tiden och siffror, Det känns som att hela kroppen värker, precis som att jag led av svår influensa.

 

Varför? Varför gör vi detta? Vad är det värt??????

 

Vi fick backa i tankarna och tänka efter när det blev så här, varför och hur vi ska kunna lösa detta. För i längden fixar man inte detta. Jo, vi gjorde ju det för att både Annie och jag skulle sova bättre. Blev det så? NEJ!

 

Så igår kväll, klockan 22.30 blåste jag eld upphör i amningsstoppet. Lyfte upp den ledsna dottern ur spjälsängen, langade fram en mjölkmaskin och lät henne äta. Vilken lycka att få se hur glad hon blev. Hon åt och åt och åt. (Minskade nog minst tre bh-storlekar på några minuter!)

 

Så, nu är jag en ammande mamma igen. En lycklig sådan. När jag kom tillbaka till David i sängen kom tårarna. Detta kändes rätt! Jag kommer inte att få någon mer bebis....så vår lilla bebis Annie får gärna vara just en liten bebis ett tag till. Det kändes som att luften gick ur en ballong både psykiskt och fysiskt.

 

Idag är jag som en helt ny människa. Jag har vaknat och bytt sida (och mjölkmaskin) på Annie uppskattningsvis 12-15 gånger i natt. Ganska många gånger att vakna....men skillnaden är att jag då snabbt somnar om igen. Så jag känner mig såååå mycket piggare....även om jag är toktrött. 

 

Men som om inte detta vore nog så har Annie dessutom varit lite sjuk. Snoret är äntligen borta, men hon har haft feber fram och tillbaka, upp till 39grader. Igår började vi misstänka att hon kanske hade öroninflammation då hon verkade ha ont i ena örat. Idag har vi varit hos doktorn som mycket riktig såg att hon var röd i ena örat. Det är dock inget svår öroninflammation, men vi ska ta det lugnt och ha det under uppsikt. Kanske har hennes feber och onda öra gjort de amningsfria nätterna ännu jobbigare.

 

En tredje grej är att vi inte riktigt känner igen hennes mage....och det som den utsöndrar. Vi har nyligen bytt både gröt- och vällingsort. Kan det ha påverkat? Har hon dessutom, förutom amningssaknad, sömnbrist, feber och ont i örat, även ont i magen??!??!!

 

Många frågetecken att räta ut för tillfället. Nu ska vi göra vad vi kan. Vi är hemma och tar det lugnt. Vi har återgått till den gamla gröt- och vällingsorten. Hon får amma hela nätterna.

 

Vi ska dessutom försöka få in lite bättre rutiner. Alltså är vi hemma så  mycket som möjligt. Åtminstone en vecka ska vi arbeta intensivt för att få in rutinerna i lillhönans kropp. När man är så aktiva och vill hitta på så mycket som vi brukar göra så blir det lätt att man ibland sover i vagnen, ibland i bilen.... olika ställen och olika tider. Tills hennes kropp kommit in i rutinerna ska vi stanna hemma och försöka äta och sova på exaka tider. Det betyder att vi tvingas tacka nej till både fest i helgen och lekdejter kommande vecka.  Så...som sagt, ursäkta om vi förvandlas till riktiga tråk-apor. Men detta för att vi förhoppningsvis blir både gladare, piggare och roligare att umgås med efteråt!

 

Det var allt för denna gång - ett riktigt långt och tråkigt mammainlägg, totalt ointressant för de allra flesta att läsa. Men jag ville ändå förklara.

 

Avslutningsvis en liten bild. Vem kan tro att denna söta lilla flicka kan bete sig som ett riktigt monster på nätterna. Här funkar inga femminutersmetoder inte. Nej, precis som sin bror kan hon skrika oavbrutet i en timme.